Maddiz

Man ska aldrig dra upp gammalt men väl ändå skriva om Erika - alltid saknad och alltid älskad. En stor tragedi i mitt liv. Starten på mitt dåliga mående började .... Vem kan gå oberörd förbi att mista sin vän i armarna på en själv ..

Älskade älskade vän. Du är alltid i mina tankar och jag vet du är här och hälsar på tsm med din "spelande vän" Dagen när jag är redo att välkomna er i mitt öppna hem - det märker ni. Skräm inte livet ur mig bara :) jag hör er prata, jag hör er varna för saker, jag vet ni tröstar mig när jag gråter. Jag vet oxå när ni busar med mig 

Erika var min bästa vän, vi hade olika åsikter, älskade att diskutera, samma hundintresse. 
Erika hade sen många år tillbaka sin sjukdom - Epilepsi. Ett hinder för henne för att kunna leva ett normalt liv, men hon hade sin hund under utbildning - epilepsihund.
Hon hade en vecka kvar innan slutprovet skulle ske när det detta hände .... 

Till hennes minne har jag min tatuering som är för henne. 

Fredag kväll, januari 2008

Det var kväll, Benny och Jocke satt i vår soffa och kollade på TV … Jag satt i köket när telefonen ringde, Erika som ringde. Vi pratade om allt möjligt och kom in på Jocke, hon skulle messa honom och fråga om film och jag hjälpte henne på traven om vad hon skulle skriva .. När det pep i hans telefon sa jag till henne ” Nu fick han det” Han svarade och dom skulle se på film, Jocke gick hem och vi la på…. Detta var precis vad Erika behövde! Jag var så glad för deras skull!

 Lördagen 26 januari 2008

Jag vaknade tidigt denna lördagen, och kände mig rastlös och ville hitta på något. Skickade ett medd till Erika och frågade om vi skulle köra till ÖoB. Istället för att messa tillbaka så ringde hon, förvånad att hon redan var vaken eftersom hon kunde sova väldigt länge annars, förvånad att hon lät så ovanligt pigg! Klart hon ville åka med, hon ville köpa en pappersförstörare till Kerstin som tack för allt hennes mamma hjälper henne med – hon tyckte att hon var värd den. 
Erika skulle göra sig iordning och vi bestämde att ses utanför 1 timme senare, vi bodde i samma hus med en trappa mellan bara. 
Jag gick ut som planerat, körde ner bilen i garaget och tömde den på saker . Körde upp och väntade utanför. När Erika inte kom, ringde jag till henne och hon svarade inte, konstigt tyckte jag. 
Så jag gick in och knackade på dörren – som var låst, men ingen som öppnade. Minns jag kallade genom brevinkastet men fick inget svar. Eftersom Erika bodde på bottenplan med altan så sprang jag runt huset för att kolla in eller se om ngt fönster var öppet så jag kunde ta mig in men jag såg inget och där var stängt. 
Ringde till Kerstin, och frågade om jag kunde hämta Erikas nyckel så jag kunde öppna och gå in, Kerstin hade jobbat natt så jag väckte henne och lovade att ringa henne om det var något. 
På vägen tillbaka ringde jag till Benny, bad honom komma ner och följa med, eftersom jag antog att hon säkert fått ett epilepsi anfall och jag behövde kanske hjälp att få henne till sängen (vid detta laget var man van och kände inget obehag av detta)
I alla fall så mötte Benny mig utanför, jag kände mig lite stressad och parkerade min bil framför hennes ytterdörr. Då var klockan runt 12.

Det är alltid nervöst att öppna en dörr när personen i fråga inte öppnar själv för du vet aldrig vad som väntar, men att detta som väntade på oss – trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva eller hända.

Vi öppnade dörren försiktigt, och jag kallade på Erika och hon svarade inte. Det var tänt och öppet inne i badrummet och jag sprang in där. 
Hon låg inne i badrummet, låg intill badkaret uppe på tvättkorgen som hade trillat. Jag minns att jag sa högt till henne ” Men Erika, varför ligger du där” Men jag kände direkt, här är något som inte stämmer – detta är inte som ”vanligt” Jag minns också Bennys reaktion ”Herregud, sen vände han i dörren” Allt gick så snabbt, men jag reagerade på att hennes armar var blåa – benen också. Ögonen tittade i tomma intet.  Varför vet jag inte men i det ögonblicket hade jag redan sagt till Benny att ringa till Jocke om hjälp, så Jocke kom också ner.  Medans Benny och Jocke flyttade fram Erika ringde jag 112, vi fick påbörja hjärt och lungräddning eftersom hon inte hade puls eller andning. 
Dom var super i telefonen, Benny pratade och berättade för oss – Jocke gjorde kompensationer och jag inandningarna. Jag minns att jag stor grät mellanåt medans Jocke gjorde sitt, men när det var min tur gick man in i allvaret igen. Det tog inte lång tid förrän full styrka kom med ambulans och räddningstjänst.

När jag såg ambulansen komma, så var det en tjej som jag mött i mitt arbete, som jag verkligen inte gillade men här gjorde hon ett riktigt super bra jobb. Dom tog över allt och vi fick gå ut .. Jag grät och skrek. Kerstin tänkte jag, måste få tag på Kerstin men grannen fick ringa. Jag ringde mamma och sa att det var bråttom att hon måste komma och finnas här för Kerstin, att jag trodde Erika inte levde… 
Vad som fick mig att ringa mamma har jag ingen aning om, jag bara gick på handling.

Kerstin och mamma kom ungefär samtidigt, dom gick in i lägenheten men jag stod utanför och väntade. Mellanåt skrek jag bara rakt ut, av förtvivlan. 
Benny och Jocke hade då kört upp till byn för att leta efter Arne och Erikas bror Rickard.

Det var så mycket folk i lägenheten och jag stod i trappan när dom bar ut henne, och dom hade satt på Lukas apparaten och jag minns mamma sa ” Nu har dom fått henne att andas igen” Vilken lättnad tänkte jag …

Dom bar ut henne i ambulansen, utan att jag visste något så stod mamma, Kerstin och Rickard i köket och diskuterade vem som skulle åka med, och jag kommer in rusandes och sa att jag åker med i ambulansen och mamma kör Kerstin och Rickard efter med sin bil. 
Det var Leif Hylander som körde ambulansen eftersom båda ambulanspersonalen behövdes där bak, och en annan körde i brandkårens jour bil och gjorde vägen fri så vi kom fram fort. 
I Tyringe mötte vi upp läkarbilen, som hoppade över i ambulansen. Jag tittade bak genom rutan, och hur alla fick plats där bak kan man undra.

Full fart till sjukhuset i Kristianstad och jag var nog mest chockad över vad som hände. 
När vi kom in till sjukhuset blev det verkligen full fart, där kom en undersköterska fram till mig direkt och tog hand om mig, vi gick igenom akutrummet samtidigt som Erika rullades in – och där var så mycket personal – helt rummet var fullt och alla stod redo för att göra sitt. Den känslan att se alla dessa går inte att beskriva, men jag visste att dom skulle göra allt.

Jag blev invisad till ett rum med soffor och bord, tillsammans med en undersköterska . Där satt jag och hon, hon hade precis haft middagsrast och visste inte hur det gick. Jag blev förbannad ett tag och sa att hon skulle gå och fråga hur det gick men hon gjorde inte det. Hon skulle sitta vid mig och prata, jag hade ingen ro att prata ? Vad trodde hon ? I efterhand förstår jag, skulle hon gå ut och fråga så hade hon ändå inte fått säga något till mig, då var det bäst att även hon inget visste. Men herrege vad förbannad jag var. Fick inte lämna rummet och tänkte jag ger en snyting och drar ut .... 

Det knackar på dörren, och in kommer en präst… En präst ?! Varför kommer han? vad vill han? 
Här sitter redan en människa här inne? Bakom honom kommer en läkare, en kvinnlig läkare och båda ser allvarliga ut. 1000 tankar genom huvudet. Den andra kvinnan går ut och läkaren och prästen kommer fram och sätter sig, då fattar jag och skriker ” Klarade hon inte sig?” Sen minns jag inte mer av vad dom sa, jag grät helt hysteriskt och skrek rakt ut.

Läkaren gick ut och prästen stannade kvar, jag kunde knappt andas. Läkaren kommer in igen och berättar att Kerstin, Rickard och min mamma hade kommit och frågade om jag ville träffa dom direkt.  Men nej, jag kunde inte. Jag kunde inte låta dom komma in i rummet till mig när dom inte visste något ännu. Så jag blev visad till ett annat rum och den här undersköterskan kom igen, men nej – låt mig vara. Jag vill vara själv!

Jag ringde till Benny, dom hade hittat Arne så dom var på väg in, Benny, Jocke, Arne och Jimmie. 
Jag bad honom snabba sig, jag tror han förstod.

Mamma kom och knackade på min dörr, nu hade även dom fått beskedet och vilken trygghet att få se mamma. Jag följde med in i rummet igen där Kerstin och Rickard var. Vi grät alla tillsammans, men jag tror ingen fattade egentligen. Allt hade gått så snabbt. Så overkligt.

Prästen var kvar inne i rummet hela tiden.

Läkaren kom in och berättade att Erika var vidgjord och flyttad till rummet rakt över, vi kunde gå in om vi ville. Rummet var kallt. Och mitt i rummet stod en säng, och i den låg Erika. Det såg ut som om att hon sov. Jag kände mig väldigt avvaktande, vågade inte riktigt gå fram. Kerstin kastade sig på golvet  kramade henne. Vi var där inne ett tag, alla sa några ord och alla grät.

En stund senare kom Benny, Jocke, Arne och Jimmie och det första Arne utbrister är ” Klarade hon inte sig?” Att se denna förtvivlan hos familjen, som hade förlorat sin dotter och sin syster. Den smärtan och maktlösheten. Och jag förlorade min bästa vän.

På vägen hem satt alla helt tysta, ingen sa ett ord.

På kvällen samlades alla hos Kerstin, jag tror man fortfarande var helt i chock. 

Begravningen var jätte fin, var nog inte riktigt närvarande, på platsen men inte i tankarna. Kunde inte förstå, fattade inte det och önskade mardrömmen skulle ta slut .....